Rebecco

Dag 08 – Ett ögonblick

Tråkigt nog väljer jag ett ledsamt ögonblick, den dagen min farfar avled.
Det var på fars dag, 9 November 2009.
Minns den som om det vore igår...

Kvällen innan var jag och min bror ensamma hemma, och min farbror ringde och sa till min lillebror
"Det är ingen bra idé att ni kommer hit i morgon på farsdag, för farfar har fått influensa"
Okej tänkte vi, det finns ju andra dagar, inte mer med det!

Men dagen efter ringde telefonen vid 7 på morgonen, arg blev jag av att jag vaknade av det - var ju en söndag!
Men somnade om.
När jag sedan gick upp, tog på mig lite kläder.
Gick in till mamma som låg kvar i sängen.
Det var då bomben föll, den meningen, den som skulle komma att dela mitt hjärta itu.

"Farfar dog imorse"

Sa hon.

Först tänkte jag ingenting, sa bara "jaha, vad hände då?"
Och hon sa att han fick en hjärtattack och dog ändå lugnt och fint.
Det var då som jag insåg vad som hänt.
Mina ben vek sig, alla muskler i kroppen försvann och jag hamnade på golvet, tårarna ville aldrig sluta rinna.
Hela dagen låg jag i sängen, tårarna rann och rann.

Detta var första personen som jag förlorat på nära håll.
När min gammelmorfar dog var jag 6 år, då visste jag inte riktigt vad det var. Så det har inte påverkat mig.
Och när min gammelfarmor dog blev jag lite ledsen,
men var inte mer med det. För hon hade jag endast träffat några ynka gånger.

Men att min farfar, min underbara farfar lämnade oss bröt verkligen hela världen ihop.

Begravningen som var den 12 December 2009 kan vart den hemskaste dagen man vart med om.
Att få säga sitt sista hejdå, när han låg i kistan.
Veta att han var så nära, men ändå så långt borta.
Han kremerades, men jag klarade inte av att vara med den dagen då urnan skulle ner i marken.
Jag orkade verkligen inte uppleva den dagen igen.

Har en speciell bild i min huvud som nog aldrig kommer försvinna.
Det är på min farbror, han var framme vid kistan och den minen, den ledsna minen som bröt ut i tårar när han skulle sätta sig ned igen.
Det var hemsk att se, den är som inborrad i mitt minne.

Att se hela sin släkt gråta var hemsk.
Som tur är har jag många fina minnen av honom, det är jag riktigt glad över.

Min farfar var den bästa i världen, ingen var som honom.
Han var bäst på att vara rolig, spela saxofon, och få en att känna sig bäst i världen.

Än idag tänker jag "farfar är bara ute och går" när jag är hemma hos farmor och han inte är där.
Han är inte död, han lever - i mig , i mitt sinne!

Han ser ner på oss, och jag ser upp och ler.

Jag älskar dig farfar, och kommer alltid sakna dig!♥

På mitt skrivbord har jag en dig som är tillägnad honom

"Tänk dig en vinter utan snö och frost.
Tänk dig en höst utan löv och blåst.
Tänk dig en sommar utan havets glitter,
så känns det för mig - en dag utan dig!